Elisabeth Crona 13.8.2009

Det var mycket fniss och glada miner, som på en skolutflykt, när Finlands och Sveriges regeringar höll gemensamt möte i Tavastehus i maj. Likheterna i politik och omvärldsrelationer underströks av alla:

”Hand i hand som aldrig förr i utrikespolitiken” (utrikesminister Carl Bildt)

”Närmre än någonsin i säkerhetspolitiken” (utrikesminister Alexander Stubb)

Ytterst litet av nutidshistoria fanns med i talen. Endast Carl Bildt snuddade vid vad som verkligen hänt under de 200 år som gått sen Sverige förlorade Finland:

– Historien skiljde oss åt och kom att behandla oss väldigt olika.

Jag hade just kommit från en filmvisning i Tavastehus artillerimuséum om slaget vid Tali-Ihantala somm

aren 1944, det största i Nordens historia. I öronen dundrade fortfarande de förgörande explosionerna från den strid som stoppade de sovjetiska styrkorna, till ett högt pris i döda.

Samtidigt som jag såg de uppsluppna ministrarna på storbildsskärm i Tavastehus slott, vandrade tankarna tillbaka till det Finland som varit, så nyligen.

I samma vårliga tid, 36 år tidigare, intervjuade jag för min tidning, Svenska Dagbladet, Finlands utrikesminister Ahti Karjalainen. Han prisade den då 25-åriga vänskaps-, samarbets- och biståndspakten med Sovjetunionen: ”Vi har aldrig haft ett så givande förhållande till ryssarna.”

Möjligen såg han en fråga i min blick, för han tillade:

– När vi talar så positivt om pakten – menar vi det verkligen.

I linje med detta tänkesätt förlängdes president Urho Kekkonens mandattid med fyra år genom en undantag

slag, varefter han på nytt valdes om. Det var han som hade det stora förtroendet i Moskva.

Jag såg honom, vid Finlands riksdagsöppnande 1977 - lång, bredaxlad och rak i ryggen i sitt 77:e år.

”Alla ansvarskännande finländare stöder den”, sade Kekkonen om sin egen utrikespolitiska linje och varnade:

”Det har varken lyckats eller kommer att lyckas att slå in en kil i denna politik vare sig från utlandet eller hemlandet.”

”Jag har ofta varnat för spekulationer kring Finlands utrikespolitik. Och då upprepningen är lärdomens moder, gör jag det nu också”.

Men tiden gick och på Nordiska rådets möte i Köpenhamn i mars 81 frångick dåvarande statsministern Mauno Koivisto principen om att aldrig befatta sig med säkerhets- och utrikespolitik i rådet. Han uttalade i stället att man regelbundet borde a

vsätta debattid åt utrikesfrågor under sessionerna.

I de finländska bänkraderna ansågs detta sensationellt och någon undrade: Vad ska Kekkonen säga?

Journalisterna tänjde hela tiden gränserna och tidningsdebatten i Finland brev friare.

”En öppen journalistik är bättre än en tystnadens konspiration”, skrev chefredaktör Jan-Magnus Jansson i Hufvudstadsbladet.

Men jag fick som svensk journalist inte följa med till den ryskkarelska gruvorten Kostamus 1982, där president Mauno Koivisto och Sovjets regeringschef Nikolaj Tichonov firade det största ekonomiska samarbetsprojektet någonsin mellan Finland och Sovjetunionen. Enbart ryska och finländska journalister blev ackrediterade.

Med Michail Gorbatjovs statsbesök 1989 kom en viktig förändring. Jag stod och trängdes utanför slottet i Helsingfors, när han steg ur bilen och gav oss alla ett strålande leende och en varm blick ur sina bruna ögon.

Vid kvällens bankett gick han längre. Han hälsade ”det neutrala Finland”. Denna stora nyhet hade kunnat gå mig förbi. Men min kollega, Jan-Anders Ekström på Hufvudstadsbladet, med mångårig vana att tolka det finstilta, pekade på inledningen i det utdelade middagstalet. Där återfanns denna nya formulering från Sovjetledningens sida. I kommunikéer från tidigare besök talade man alltid om ”Finlands strävan till neutralitet”.

Tillbaka i Tavastehus 2009, även om jag gärna återgått till flydda tider. Det nya stjärnskottet vid Finlands utrikesministerium, Alexander Stubb, skojade som bäst om att Finland gärna är med och delar Sveriges ordförandeskap under kommande EU-höst. Jag tänker att nog går det svenska namnet ”Märkesåret” an, även om det känns lite försiktigt och politiskt korrekt. Finlands namn på de gångna 200 åren är vackrare: ”Nationen växer fram”. ”Och försvaras”, vore ett lämpligt tillägg.