Solja Krapu 12.2. 2009

Det var på något skollov – jul kanske – och jag var på besök hemma i Finland. Ett av mina syskonbarn var i den åldern att han börjat gå omkring och prata. Jag var inte alls van vid barn, visste inte hur man pratar med såna, men böjde mig ändå ner och sa någonting som jag tyckte lät gulligt.

- Varför pratar du med så gäll röst, svarade barnet. Det skär i öronen.

Jag blev alldeles paff. Jag tror jag rodnade. Visste inte hur jag skulle svara. Pappa gjorde ett försök att hjälpa: Solja har bott i Sverige så länge nu så hon har fått svenskt tonfall. Det är därför det kan låta lite annorlunda.

Visst ligger det någonting i det, svenskan är tjolahopp, lättsamt, med anhopningar av konsonanter. Språket ligger framme i munnen. Finskan ligger djupare i kroppen, där vokalerna bildas. Är det biologiskt, är finska stämband längre? Eller är det någonting annat, sitter tonfallet i folksjälen?

Den finska folksjälen har fått sin näring från krigsminnen. Det har krigats med klubbor och bajonetter. Man har varit under ryska väldet, och det svenska, lite oklart när och i vilken ordning, men krig har det varit. Det fick man höra jämt. Pappa reciterade Fänrik Stål (Runeberg kunde faktiskt vara ganska rolig också, eller så var det pappa som la till lite eget) och det berättades om ”förr i tiden” vilket är samma som ”under kriget”. Andra världskriget var ”det senaste kriget” och direkt orsak till min och mina syskons existens: mamma och pappa hade funnit varandra på Karelska Näset. En mycket vanlig men inte desto mindre dramatisk kärlekshistoria.

I skolan läste vi ”det andra inhemska”: Mamma går. Pappa står. Bir-gitt-a faller. Det var viktigt att man skulle tala ”sjungande”. Fisken simmar, stod det. Och under bilden på lejonet: Lejonet ryter. (Förövrigt en väldigt bra sak att kunna om man ska flytta till Umeå i norra Sverige. Där vimlar det som bekant av lejon.)

Det var till Umeå som min syster och jag flyttade. Umeå med Döbelns park och sista krigsskådeplatsen i Ratan. Det var det kriget som Runeberg hade skrivit om, kriget då man förlorade Finland. Folk packar pic-nic-korgen och åker på utflykt för att beskåda kulhål. Sommarteatrar har fast repertoar.

Trots att jag ofta längtade hem upplevde jag det som en befrielse att flytta till Sverige. Till ett land fritt från så närliggande dramatik, kulhålen i Ratan är två hundra år gamla. I Finland däremot hade alla ett personligt förhållande till krig. Hade man själv inte varit med fanns det alltid berättelser, upplevelser, orsaker till ångest och övervunna svårigheter i släkten. Man hade härdats. När jag träffar mina släktingar sjunger vi fortfarande vemodiga sånger på småtimmarna, med erfarenhetens djupa stämma. Var kommer det ifrån. Vad är det för ett tvångsbeteende, inlärt på bastulaven.

Svenska språket flyter som vårvindarfriska, som en bäck. Finskan går i den mörka fåran, rösten blir ett snäpp djupare, murheesi suista. Ljudet kommer från mitten av kroppen. Jag vet inte vilket jag föredrar, egentligen. Jag vill nog ha båda. Hela skalan. Jag vill ha det tunga och det lätta. Det tungsinta och det befriande klara. För hela min historia är en blandning, ett resultat av den här tidsålderns folkvandringar. Bara inte små barn får ont i öronen.