Olof Ruin 29.1.2009

Under mina somrar, då jag alltid bor på en ö i Nylands skärgård, påminns jag ofta om den omfattande litteratur som fortfarande skrivs på svenska i Finland. Denna påminnelse blev särskilt påtaglig sommaren 2008. Det berodde på att jag deltog i två litterära händelser, som återkommer regelbundet, om också med olika inbördes rytm.

Den ena händelsen var prisutdelningen vid en av Svenska Kulturfonden vartannat år anordnad essäpristävlan. Den har fått namn efter min far Hans Ruin och anordnades i år för tredje gången. Prisutdelningen skedde på hans födelsedag den 18 juni. Det var inte mindre än 142 essäer som skickats in för bedömning. Tre pris delades ut av en jury som granskat bidragen och som därtill också gav sju hedersomnämnanden.

De tre priserna gick till essäer om så skilda ämnen som Alberto Giacometti, ett möte mellan Hans Ruin och lindansarkungen Astor och miljöproblemen. Dessa prisbelönta essäer, liksom de som fått hedersomnämnande och kanske några till, skall i sin tur bli publicerade i någon finlandssvensk tidskrift. Många sådana ges fortfarande ut. På ett bord i det rum där prisutdelningen skedde fanns inte mindre än sju tidskrifter utställda.

De flesta bidragen i denna essätävlan hade kommit från personer som tillhör det lilla svenska Finland. En del essäer var dock skrivna av ”rikssvenskar”, det vill säga av personer som bor i Sverige och en del också av sådana som hör hemma i det finska Finland. En av dem som har finska som sitt egentliga modersmål var tredjepristagaren, som skrivit en essä kallad ”Vädergud-klimatdemoner”. Han berättade att han länge bott i Sverige, men nu återvänt till sitt barndomsland och bosatt sig i Tammerfors. Han talade perfekt svenska med rikssvensk accent och betonade vilken stimulans det utgör för det egna författarskapet att lika väl behärska två språk. Ibland skriver han på svenska och översätter det han skrivit till finska, ibland gör han tvärtom. Han speglade därmed i sin person det värdefulla som ligger i att Finland fortfarande har två nationella språk även om det mindre allt mer trängs tillbaka.
I min läsning av finlandssvensk litteratur har jag som samhällsvetare ofta fäst mig vid de klyftor mellan olika grupper bland de svensktalande som denna litteratur speglar: mellan överklass och mindre välbeställda, mellan stad och landsbygd, mellan Österbotten och södra Finland. Jag kan visserligen inte säga att de bidrag som presenterades vid prisutdelningsceremonin i juni 2008 i sig skulle ha speglat klyftor av detta slag men jag tyckte mig ändå notera exempel på sådana i de samtal som jag förde just vid detta tillfälle.
Ordföranden i den jury som hade granskat de insända bidragen berättade att hon kom från Borgå. Hon presenterade sig skämtsamt som en ”borgåflicka”, som länge kunnat känna sig bortkommen bland alla säkra helsingforsare. I den krets som jag antar att hon tänkte på finns bland andra de som bär på välkända finlandssvenska familjenamn och av vilka några, såsom deras förfäder en gång gjorde, alltjämt förmår skapa något litterärt av värde. Den styrka i sin verksamhet, som hon själv sade sig äga, ville hon se i den kunskap som hon ärvt från många generationer av lansbygdens kvinnor och som ligger i att kunna utnyttja sina händer. En annan ledamot av juryn var knuten till Vasabladet. Han å sin sida levde i det genuint svenskspråkiga kustlandet i norr, långt från de svenskspråkiga i söder och talade med tydlig lokal dialekt. Han berättade inte bara om det som skiljer hans Österbotten från södra Finland utan betonade också att han själv, när han besöker Helsingfors, inte känner sig lika ledigt tvåspråkig som huvudstadens svenskspråkiga. De blir i sin vardag mer naturligt sammantvinnade med det finska än han själv i sin miljö.
Dessa samtal, liksom några andra som jag förde vid samma litterära prisutdelning, bekräftade ännu en gång den sociala mångfald som präglar den finlandssvenska folkgruppen och som jag ofta upplevt att man i Sverige inte är tillräckligt medveten om.

Den andra händelsen sommaren 2008 då jag blev påmind om författarskap på svenska i Finland har länge upprepats varje år i den skärgård där jag bor. En julidag år 1987 hade elva kvinnor, ledda av Märta Tikkanen, bestämt sig för att i skvalande regn uppträda och läsa dikter en morgon då det var torgdag i Barösund och man sålde fisk vid olika stånd. Kan man samlas för att köpa nyinfångad fisk kan man också, skall de elva ha sagt sig, samlas för att lyssna på nyskrivna dikter. Samma kväll inbjöd samma kvinnor till en litterär afton på ett nära intill liggande hembygdsgård, kallad Walhalla. En tradition blev därmed etablerad. På inbjudan av Märta Tikkanen har författare, som har det gemensamt att de skriver på svenska, nu uppträtt sammanlagt tjugotvå gånger i denna hembygdsgård, som ligger vid det smala, men djupa sund, som huvudfarleden från Helsingfors till Hangö i gamla tider gick igenom.
Den 19 juli hade Märta Tikkanen inbjudit sex finlandssvenska skribenter att berätta om och läsa upp ur nyligen utgivna böcker. Det var både en ung kvinnlig poet och en över sjuttio år gammal sagoberätterska både en radikal debattör och en borgerligt präglad memoarförfattare. Två framträdanden minns jag särskilt väl från denna kväll. Det ena gjordes av f.d. fiskaren Helmer Nyholm som hade skrivit en bok om skärgården och de knappa omständigheter som fiskarna på sina holmar levde under. Han berättade bland annat målande om hur de under den s.k. förbudstiden i Finland haft möjligheter till extra inkomster genom att smuggla sprit till fastlandet från estniska fartyg ute i Finska Viken. Det andra framträdandet som jag efteråt ofta tänkt på var en analys som litteraturprofessorn Clas Zilliacus gjorde av den typ av träd som finlandssvenska författare särskilt hyllar. Man har skrivit om martallar som biter sig fast i utskärsklippornas granitskrevor medan björkar avfärdats som pjoskiga och ekar som bördsaristokratiska.
Det är lätt att uppfatta martallen, som finlandssvenska författare tydligen ofta återvänder till, som en symbol för hela den kultur som dessa författare är en del av. Den har, såsom mina upplevelser sommaren 2008 vittnade om, fortfarande bredd och vitalitet men den är samtidigt hotad och fylld av stor oro över sin framtid. Den minoritet i Finland som har svenska som sitt egentliga modersmål fortsätter att krympa medan finskan naturligt nog blir allt mera dominerande. Kommer det, frågar man sig, att i en framtid alltjämt finnas kvar några författare, som förmår skapa en svenskspråkig litteratur i Finland?
Denna oro för framtiden förenas ibland också med ett vemod i förhållande till Sverige. Under många av de samtal som jag över åren har fört med författare i svenska Finland, särskilt med dem som uppträtt på Märta Tikkanens aftnar i Barösund, har man uttryckt besvikelse över att det som litterärt åstadkommes i svenska Finland så sällan blir uppmärksammat av de kulturbärande i Sverige. Några välkända finlandssvenska författare får visserligen sina böcker spridda och recenserade men de flesta känner sig förbigångna och omgivna med tystnad.

Författare som skriver på svenska i Finland riskerar - det blir min enkla slutsats - att lätt känna sig isolerade i två avseenden: från den finskspråkiga majoritet som dominerar det egna landet och från den svenskspråkiga majoritet som dominerar det västra grannlandet.