Torkel Jansson 18.12.2008

När Sverige skildes från Finland såg allas vår advents- och påskpsalmsförfattare Frans Michael Franzén från Uleåborg det som ett svärdshugg, men ändå fanns ett band av en inre förening kvar. Vid seklets mitt beskärmade sig en svensk litteraturhistoriker över att de svenskspråkiga författarna i Finland glömdes bort, då trots den politiska söndringen en svensk kulturell odling levde vidare på andra sidan Bottenviken, och så sent som på 1880-talet slog en reservant i en statlig finländsk utredning fast att man bara satt och skrev av svenska lagförslag (själv hade han dock inget finskt alternativ att komma med).

Efter att Franzén blivit svensk nationalskald tävlade Runeberg och Topelius om att göra honom denna rang stridig, och när republiken utropats konstaterade Uppsalahistorikern Harald Hjärne att det nu fanns två Sverige.

Vi har haft litet svårt att hålla våra påsar i sär. Och fortfarande är det så. Inför EU-omröstningen på 1990-talet tyckte den blivande utrikesministern Erkki Tuomioja att Finland och Sverige borde anställa en gemensam folkomröstning, och inte bara ett samtidigt referendum, eftersom våra länder i så mycket är så sammanflätade, och när vi kommit med i unionen räckte det med en enda översättning till svenska av alla EU-dokumenten för två länder som varit separata stater i 200 år – men förenade av två skilda språk, till skillnad från Storbritannien och USA som är separerade av ett gemensamt språk. Finland och Sverige är så lika att det tydligt avspeglar sig i våra tungomål, som i grammatiskt hänseende är så skilda men i semantiskt-innehållsligt avseende så identiskt lika att det lingvistiskt sett är helt enastående i språkhistorien.

Varför är det så? Varför går det bara att med bevarad precision översätta Emil i Lönneberga till finska? Jo, därför att illbattingen i vuxen ålder blev något så svensk-finskt unikt som ordförande i kommunalnämnden, och sådana potentater finns det bara hos oss. Han blev inte sheriff och allt annat konstigt han måst bli i nödöversättningar till andra språk, därför att hans befattning i båda länderna hade samma upprinnelse i en gemensam självstyrelsehistoria. Och han och hans efterträdare sitter och styr oss i kommunal- och stadshus och skickar sina beslut i brev adresserade med femsiffriga postnummer som läggs i gula brevlådor, medan kollegerna i väst och syd styr och ställer i rådhus, där de bara behöver använda fyra siffror på försändelser att läggas i röda postkasser, d.v.s. kommunalgubbar som stuptrötta efter käbblet drar över sig dynetrekk och dynebetræk när de kryper till kojs, medan våra söker nattro under påslakan och pussilakanat. Det, och mycket, mycket annat, är skillnaden.

Man har i Finland inte apat efter Sverige, som det ofta heter, utan man har haft exakt samma samhällssystem och författningsarv att förvalta och reformera, och då har länderna, när man inte gjort revolution utan varsamt utvecklat det gemensamma arvegodset, blivit så unikt lika. Vi kan m.a.o. tävla om vilket land som hållit sig mest till hur det var före 1809. Finland har goda chanser att vinna en sådan match, en konstitutionell finnkamp. Sverige har gjort sig urarva sin tvåspråkighet, som officiellt försvann när finskan 1849 ströks från sedlarna och då de samiska och finska almanackornas saga sedan århundraden var all 1916, när Heidenstam fick Nobelpriset för sin svensknationella diktning, samtidigt som man örfilade finsktalande skolbarn i Tornedalen. Nationalismen har skapat fler problem än den löst – även i Finland, där de rabiataste finskhetsivrarna egentligen bara givit sig på vanligt svensktalande folks rätt till sitt eget språk men inga samhällsinstitutioner, då man inte haft något att sätta i stället för vad som varit och ännu är arv och eget. Det är aldrig historikerns uppgift att sätta betyg på det förgångna, men personligen kan jag tycka att det finns bra mycket mer att hämta ur en dialog om varför vi fortfarande år 2009 är så världsunikt lika än det finns att vinna på det tröttande talet om de olikheter som är så ytterst få.