Zinaida Lindén 11.12.2008

Du är ryska från St. Petersburg, bosatt i Åbo i Finland. Du översätter finlandsvensk litteratur till ryska. Ditt eget författarskap bedrivs på svenska. Ett exempel är romanen ”I väntan på en jordbävning” som bidrog till att du 2005 fick det prestigefyllda Runebergspriset. Finland och Ryssland finns alltså intill dig dagligen, men betyder Sverige något?

Lite skämtsamt har jag kallat Sverige ”mitt förlorade paradis”. Kanske är det också lite allvar. Som den första kärleken. Jag var sjutton år när jag började studera svenska vid universitetet i Leningrad eller St Petersburg. Då händer mycket i en människas liv. Jag guidade och tolkade, fick svenska bekanta; turister, affärsmän, lärde känna svensk kultur. Skrev om Selma Lagerlöf. Svenska blev ett av mina känslospråk. Sedan gifte jag mig med en finländare och hamnade i början av 1990-talet i Finland. Jag trodde finlandsvenskarna hade Sverige och det rikssvenska som ideal, men så var det inte. Men om du talar om Sverige börjar jag genast le…

Dina kontakter till Sverige idag?

Idag har jag tyvärr blivit av med mina tidigare vänner. Men jag har en mycket nära väninna i Huddinge. Jag läser svenska tidningar. Mina böcker har recenserats i Sverige. Jag har många författarfavoriter bland de nya svenska, t ex Carl-Johan Vallgren, Carina Rydberg.

När vi i Finland och Sverige håller på med vårt eviga landskampande, tjatar om våra schablonbilder av varandra, vad säger du då?

Redan när jag som ung läste mina favoriter Sjöwall och Wahlöö stördes jag en aning av bilden av finnen med k-pisten. För mig är det viktigt att skapa psykologisk distans, för sådant här kan vara smärtsamt. Jag frestas att dra paralleller. De utvandrade finländarna hjälpte till bygga upp folkhemmet. Vissa av dem lärde sig inte svenska ordentligt. Idag i Finland kan jag ta fram det argumentet om nån klagar på invandare som inte behärskar värdlandets språk: ”…jamen, det fanns ju såna exempel bland finnarna i Sverige”. Egentligen är det en relativt sen uppfattning att en första generation invandrare förutsätts lära sig det nya språket perfekt. Ibland glömmer man att en invandrare också är en utvandrare. Att det kan handla om en stor förlust och en stor sorg.

Och vilken innebörd har det finska Finland för dig, den omgivning du vistas mest i?

Jag har finskspråkiga vänner. Också om jag inte talar finska tillräckligt bra kan jag ändå språket bättre än många andra. Men jag känner mig som en utlänning, om än samtidigt som en medmänniska. Finnarnas relation till mitt hemland är problematisk, inte minst historiskt. Jag har försökt leva mig in i deras läge. Men deras berättelse som berör mitt hemland sammanfaller inte med min egen. Det kan bli frustrerande. För ser man sanningen i vitögat måste man medge att både svensk och finsk kultur på många sätt bygger på rysskräck. Så gott som varje dag står det i tidningarna något om vinterkriget eller nu om jubilerandet kring 1808-09 års krig osv. Jag klagar inte, men konstaterar faktum.

Ser du någon skillnad på Sveriges och Finlands sätt att diskutera dagens Ryssland?

Svårt att generalisera, men tonfallet förefaller betydligt mer objektifierat och sansat i Finland, åtminstone kring de senaste händelserna, t ex i Georgien. Så jag känner mig i det här hänseendet mer hemma i Finland. Finländarna har mer realistiska uppfattningar om Ryssland.

Också Japan spelar roll för dig. Dina senare romaner har inslag därifrån, du skriver gärna om japansk kultur. Varför blev det så?

Japan har blivit mitt tredje hemland, vid sidan av Finland och Ryssland. Jag levde där första gången 1999-2000. Det finns flera skäl. Ett är att Åbo är en ganska liten stad. Och att jag är uppvuxen i en storstad, känner en ständig strävan att få vistas i en storstad. Jag har aldrig lärt mig konsten att bo i en mindre stad. Jag har aldrig varit i New York, så Tokyo har blivit mitt New York. Där känner jag mig mer som en komplett individ.

Så summan blir att du är något av ”världsmedborgare”, ett uttryck du någon gång använt…

Njaa, kanske är ”världsmedborgare” ett lite för kokett ord. Jag föredrar att säga ”internationalist”. Den nationella identiteten har aldrig varit central för mig. För den skull är jag ingen vandrande nomad och jag uppskattar självklart min egen kultur. Men säga vad man vill om Sovjetunionen, i vissa fall gjordes där ändå ett eller annat gott. Vi växte upp och tränades i uppfattningen att det finns olika nationaliteter och kulturer. Det är sådant jag försöker förmedla till mina barn. Också om ett ord som ”internationalist” inte är på modet just nu.
Intervjuare Bengt Lindroth