Maria Kalaniemi 20.11.2008

Är det nån skillnad mellan folkmusikens, eller världsmusikens, status i Sverige och Finland?
Ibland görs det mer skillnad i Sverige om man är s k folkmusiker, riktig folkmusiker, eller spelar s k gammal dansmusik, vilket jag gjorde som liten flicka. I Sverige är det viktigt att vara av rätt rang. I Finland har däremot folkmusik och gammal dansmusik gått in i varandra.

Dragspelet har en annan position i Finland än i Sverige, och du har ofta stått som symbol för den skillnaden?
Ja, i Sverige har dragspelet kommit in i de finare folkmusikaliska sammanhangen först de allra senaste åren. På Musikaliska Akademin t ex, där jag haft glädjen att få vara lärare.

Det förklarar alltså varför det idag finns så många duktiga dragspelare av olika stilsorter i Finland förutom du själv, som Kimmo Pohjonen, Johanna Juhola m fl
Visst. Man kan gå långt tillbaka i tiden och tala om dragspelets roll i Finland. Jag kommer från ett hem där dragspelet var både kung och drottning. Ett slags Finlands soulinstrument, ett själainstrument. Man har kunnat släpa det med sig, också om jag ibland tyckt det varit tungt. Under kriget kunde soldaterna ta fram det i lugna stunder och spela någon mollvals. Ett glädjens och sorgens instrument.
Kanske har inte anseendet alltid varit så högt i akademiska kretsar, men bland folket, på grund av kriget. Och detta har suttit kvar. Idag har de känslorna kommit på nytt, med nya instrumentalister som gör på sitt eget sätt. Men rötterna finns kvar. Dragspel är inte bara ett spexinstrument. Det rör upp djupa känslor. Jag minns när jag var nio-tio år och började. När jag lärde mig mina första låtar fick folk tårar i ögonen. Jag förstod redan som barn att det här har att göra med känslor.

Kunde vi inte sett mer av det också i Sverige? Vi hade ju trots allt Calle Jularbo.
Det är sant. Men det var på ett annat vis än här i Finland. Jag har stor respekt för Jularbos durspel, hans spelsätt, hans spelade ett- och tvåradigt. Man hör rötterna i det. Det borde skrivas en avhandling om det. Men lika fullt… dragspelet har kommit lite på efterkälken i Sverige.

De här skillnaderna till trots, öser vi ändå inte rätt mycket ur samma musikaliska källor?
Jo kanske i grunden, men det finns en väldigt stor skillnad som jag finner positiv. Det märks inom musikhögskolorna, hur folkmusiken utformas. I Stockholm är man fokuserad på det traditionella polskaspelandet, som har gått från generation till generation utan pauser. En obruten linje som ett pärlband. I Helsingfors och Finland var vi på alerten med våra gamla spelmän ett tag på 1960- och 70-talen, men sedan glömde vi det. Så grundades folkmusikavdelningen i Sibeliusakademin, men en del spelmän hade dött. Här uppstod ett slags ”grop”. Nu finns många på folkmusikavdelningen som aldrig haft kontakt med någon spelmans- eller folkmusik förrän de faktiskt kom hit. Fast å andra sidan, till skillnad från Sverige, man binds inte av några idéer om hur det ska vara, mer frihet att skapa musiken på sitt eget vis. Vi har helt enkelt olika ting att ge varandra.

Intresset i Sverige för det finländska?
Jag har alltid mött intresse i Sverige för vad jag gjort på dragspel. Jag har just gjort en skiva med Sven Ahlbäck på fiol och Johan Hedin på nyckelharpa. Sven ringde just och berättade om ett väldigt intresse för musiken i Sverige. Rent allmänt kan man i Finland blanda humpa, tango, polka på ett vis ingen svensk folkmusikgrupp gör. För detta finns en stor marknad, tror jag. De nordiska länderna borde ge varandra mer av de här olika traditionerna.