Bengt Packalén 13.11.2008

För ett antal år sedan, när jag ännu levde villa, vovve och Volvo-liv utanför Stockholm, gav sig en folkilsken granne på mina barn. Hon hade förväxlat råbockarnas ihärdiga brunstrop med hundskall och nu skrek hon åt flickorna: ”Ta era hundar och flytta tillbaks dit ni kommer ifrån! Jag hör nog att ni alla skäller på samma dialekt!”

En gång sa jag i Sveriges radio att rikssvensk tänker jag aldrig bli, att jag älskar mitt modersmål, att jag är glad över att kunna bo och arbeta i Sverige men att jag aldrig vill avstå från min finlandssvenska identitet och att den till stora delar sitter just i språket. Hellre invandrare hela livet än assimilerad och identitetslös. Då fick jag det enda riktigt rårasistiska lyssnarbrev jag kan minnas från mina elva år på SR. Budskapet drevs av sårad nationell stolthet. Men det var textat på ett gulligt vykort med en prunkande blomsteräng med blåklockor och prästkragar. Blågult och blåvitt, som våra flaggor sammanvävda.
När jag växte upp i Ekenäs skärgård på 50- och 60-talet låg Sverige nästgårds. Inte så att vi reste till Sverige, småbrukarfamiljer hade varken råd eller tid att turista. Reste man till Sverige var det för att stanna där och det gjorde rätt många. Men vi var lyckliga nog att få in Sveriges Radios sändningar på lång- och mellanvåg och hela familjen samlades kring radioteatern, inte minst – det nöjet försvann med FM-bandet. Vi prenumererade på Stockholms-Tidningen ett tag. Vi läste de svenska arbetarförfattarna i den fenomenala veckotidningen Folket i Bild – tills Bonniers köpte den 1963 och gjorde om den till mjukporrblaska. Periodvis prenumererade mina föräldrar efter det på Allers eller Hemmets Journal.
Sverige låg kulturellt närmare än det finskspråkiga Finland. I de tidiga tonåren hade jag via skönlitteraturen läst mig till bättre kännedom om Stockholm än jag hade om Helsingfors. Men i övrigt var det den egna myllan och republiken Finland och Kekkonenland för hela slanten. Till de ismer jag odlade i ungdomen hör antirojalismen – kanske som en protest mot en utvandrad mosters ihärdiga gullande med Hagasessorna och deras lillebror. Hon försummade aldrig att påpeka att prinsen/kungen och jag är födda samma år, som om det var något speciellt med just den årgången.
Jag har inte tänkt så mycket på kungen sedan jag flyttade till Sverige 1991. Han bjöd mig (och några hundra andra) på middag kulturhuvudstadsåret 1998. Och han axlade förnämligt den landsfadersroll som statsministern slarvade bort vid Tsunamikatastrofen. Men annars har vi levt lyckligt ovetande om och ointresserade av varandra. Jag har till och med blivit svensk medborgare – alltså inte svensk utan medborgare, jag vill kunna rösta på (eller emot) de politiker som styr mitt dagliga liv. Jag har naturligtvis kvar mitt finska pass.
Så en dag hör jag på radion att kungen sagt någonting ovanligt korkat om att skjuta av vargstammen. Media ältar frågan i flera dagar. Ska kungen få tycka till om känsliga frågor? Typiskt Sverige. Det spelar väl ingen större roll vad den svenska kungen säger, det är att ge honom en betydelse han inte har.
Och då slår det mig plötsligt: ”Jamenvfn... han är ju MIN kung nu! Han får allt tänka till innan han lägger sig i vargfrågan. Det är väl det minsta man kan begära av sin kung!”