Henrik Hulden 2.6.2009

Visan i Sverige har upplevt många uppsving under 1900-talet. Det beror bevisligen på en rad lyskraftiga personligheter, snärtiga textförfattare som Alice Tegnér, Povel Ramel och Tage Danielsson kan inte ha undgått att inspirera massorna.. Den ensamma artisten som ackompanjerar sig själv och underhåller sin publik har också haft många svenska förebilder. Det har i Finland inte funnits lika många Skånska Lasse, Birger Sjöberg, Evert Taube, Margareta Kjellberg, Olle Adolphson, Cornelis Vreeswijk eller Lisa Ekdahl. På 1990-talet startade i Sverige också en folkhögskoleutbildning för nordiska visartister. Många nya artister har kommit därifrån, Lars Winnerbäck, Christina Kjellson och en rad andra. Och något måste det ju vara som gör att de svenska artisterna drar amatörerna med sig på ett annat sätt än hos oss i Finland. I svallvågorna efter varje stort genombrott i Sverige kommer det en våg av yngre artister som griper chansen och börjar använda det nya materialet. Tills det dyker upp någon som i sin tur kommer med det nya och personliga och slår igenom. Kvantiteten föder kvalitet.

Den där stora visvågen har aldrig riktigt börjat i Finland. Finländarna är kanske mer specialiserade, antingen artister, textförfattare eller musiker. Trubadurerna är i sin tur ofta mångsysslare som främst livnär sig på att sjunga covers i olika sammanhang. Förebilderna för spirande finska vissångare är få; Reino Helismaa, Tapio Rautavaara, Veikko Lavi, Juice Leskinen, J Karjalainen och några till. Däremot finns det gott om lysande rockpoeter och sångmakare, och en del av deras alster har också de kvaliteter som krävs för att tåla ett avskalat framförande. Alla gör det inte. Ni vet hur det känns när en ensam artist sjunger en refräng fyra gånger med fade out på slutet. Eftersom lusten att musicera och stå på scen är djupt mänsklig, kanaliseras det hela lättare till band och rockmusik. Eller dansmusik och tango, där det går att skaffa sig ett levebröd.

I Finland bedrevs på 90-talet en viss forskning om en filmmakares modersmål och dess betydelse för bildspråket och därmed för begripligheten över språkgränserna. Teorin var att den finska grammatiken och syntaxen föder ett annorlunda bildmässigt uttryck. Där film på germanska språk oftast placerar en scen i ett sammanhang innan skeendet börjar (språket är uppbyggt med definierande prepositioner), går finska filmer direkt på närbilder, och exponerar känslor och viljor direkt (de betydelsefulla orden börjar genast, och definieras och varieras med hjälp av ändelser). Härav följde bl.a. att begreppet ”finsk tv-teater” i Norden blev synonymt med tårar, svordomar och sprit.

Det hela låter visserligen förenklat och jag vet inte hur långt forskningen nådde, men idén är värd att tänka på. Kunde det här vara en (del)orsak till att finska visor och sånger av oss med svenska som modersmål uppfattas som rakare, mer emotionella och ”tungsinta” – eftersom de saknar uttrycksmässigt ”small talk”? Det är kanske inte bara fördomar att finnar sjunger längre, ledsnare och i moll. Själva visorna är faktiskt rätt kulturspecifika. Dessutom är det svårt att överföra visornas speciella syntes mellan musik och språk, trots duktiga översättare i bägge riktningarna. Betoningarna hamnar fel och nödrimmen duggar tätt. Glädjande undantag finns det dock gott om. Liksom nyskriven finsk visa.

Många finskspråkiga är också mycket intresserade av svensk och nordisk visa. Jag ser det i publiken och jag ser det på scen. Nu gäller det att skapa ännu mer nyfikenhet över språkgränsen, dvs. bättre språkkunskaper. Svenska nu gör också här ett lysande jobb. Vi behöver också mer kunskaper i finska.

De nya finskspråkiga visföreningarna och de unga krafterna på svenska verkar ha en problemfri och pragmatisk inställning till språket. När musiklivet, musikindustrin och distributionen av inspelningar snabbt har internationaliserats, kommer trenden med levande musik och mänskliga möten att märkas också här. Det kommer att bli mycket visor de närmaste åren, både på finska och svenska.