Sanna Posti Sjöman 6.8.2009

Topi Sorsakoski sjunger om gröna ängar. Mammas långa hår dansar frenetiskt runt nackstödet när hon vevar ner rutan för att släppa in luft i bilen. Pappa klagar och ber mamma veva upp fönstret igen. Solen gassar in på lillebrorsans halva i baksätet. Han kisar och kramar spänt om sin kudde.

– Yks-kaks-kol-nel... Neeeej! Vänta. Jag gör om. Yks-kaks-kol-nel... Neeej!

Han blir allt surare och tjuter så att spottet flyger mellan mjölktänderna, men telefonstolparna viner förbi utan nåd och det är fortfarande jag som har räknerekordet,

– från ett till fem mellan två stolpar.

Till slut ger han upp och somnar med pannan mot bilfönstret. Jag flyttar över mina fötter till hans sida och låter solen värma tårna. I tystnaden mellan två Sorsakoski-sånger dör ännu en mygga skvättdöden mot bilens vindruta.

Den stora flykten var alltid minutiöst planerad. Medan pappa tömde kullagren från sommarens sista godståg, packade mamma sommarkläder i fyra matchande väskor. Hon hade redan tidigare putsat akvariet, klibbat fast bruna knölar av koncentrerad fiskmat till svärdfiskarna och burit de allra största växterna till det halvfyllda badkaret. Kylväskan väntade på gården bredvid den röda pumptermosen och när pappa tutade för avfärd, lämnade vi trean i Angered med samma angelägenhet som råttor lämnar ett sjunkande skepp.
De artonhundra kilometerna till Oulu tog aldrig mer än ett dygn och plötsligt var vi
där – utmattade, i skrynkliga kläder och med en tom kylväska – men i Finland.

Första kvällen var det alltid fest. Jag och brorsan låg i en sovsäck mellan bandspelaren och grillen som pappa fyllde med korv, samtidigt som han svor och viftade bort mördarmyggen. När kassettbandet tog slut, var det min uppgift att byta sida och när ölbacken tog slut, hämtade morbror en ny från bagageluckan. Mamma dansade mest av alla och hennes röst var mjukare än vanligt när hon tittade till oss mellan tangon och humppan.

Det var ljust mitt i natten och jag fick stanna uppe så länge jag ville. Jag kommer ihåg hur jag envist kämpade mot sömnen för att insupa den enda platsen i världen, där ingen någonsin kunde kalla mig jävla finnjävel.

Den sommaren var mina kusiner tuffare än vanligt. Ingen nämnde någonsin finntestet, men vi var alla medvetna om dess existens. När mina kusiner spelade Dingo, sjöng jag med i varje sång för att bevisa att jag kunde texterna. När de frågade hur många guld Matti Nykänen hade tagit i Calgary, svarade jag tre. Rätt.
Jag bastade varje kväll och klagade varken över mördarmyggen, eller det faktum att det alltid var jag som fick ta den tyngsta cykeln när vi skulle till kiosken.
Jag sprang barfota på grusvägen mot stranden när mina kusiner gjorde det, trots att det gjorde djävulskt ont i hälarna, och i ett sista desperat försök att visa sisu, slängde jag mig ner i spagat utan att värma upp först, som man alltid gjorde på jazzdansen.