Anna Järvinen 3.9.2009

Du har gett ut två hyllade album, Jag fick feeling 2007 och Man var bland molnen 2009. Med dem är du nu etablerad i Sverige som eftersökt soloartist, efter en tidigare karriär med bl a musikgruppen Granada. Men du uppträder emellanåt också i Finland och Helsingfors. Är det annorlunda att stå inför för en finsk publik?

Jag tycker inte man kan skilja på publiker beroende på nationalitet. Snarare handlar det om vilken stad man är i. Sådan är min erfarenhet. Helsingforspubliken har varit väldigt kärleksfull och varm.

Så atmosfären i Helsingfors skiljer sig från den i Stockholm?

Ja, det finns en skillnad. Speciellt för mig som är född i Helsingfors och ursprungligen kommit härifrån. Jag har levt mina somrar här, hela barndomen och uppväxten. Känslor och minnen finns förknippade med stan. Men det är en värld som ligger utanför musikvärlden.

Återspeglas de här erfarenheterna på något vis i din sång och ditt musicerande?

Man kunde kanske dra någon avlägsen parallell …om man tvingas göra en jämförelse mellan det typiskt svenska och det typiskt finska… fast jag tycker sådana generaliseringar är obehagliga… finnarna är ganska mycket rakare och kärvare. Ärligare på något sätt. Mottagandet jag fått i Helsingfors är mer spontant än i Stockholm, där publiken ofta är mer avvaktande.

Vad har finsk kultur och musik betytt rent generellt för dig, som ändå bott och verkat i Stockholm och Sverige större delen av ditt liv, så att säga på visst avstånd från det finska?

Massor. Jag hade en gammal finsk sångbok, kanske från trettiotalet, som jag nästan älskade sönder och sjöng ur när jag var barn, ofta för mig själv. Julsånger, barnsånger. Sen minns jag hur familjen under min uppväxt lyssnade på Vesa-Matti Loiri och hans Eino Leino-sånger, ofta i bilradion. Intrycken från det finska finns i min musik, tillsammans med en massa annat, som jag också tog in, som Abba, The Carpenters… jag har nog plockat in alla slags referenser som varit betydande för mig.

Du kommer från Sverige och tas väl emot i Finland. Hur är det med intresset i Sverige eller Stockholm för det som sker i Finland och Helsingfors?

Det finns inget naturligt umgänge i den riktningen över Bottniska viken. Stockholmarna tycker om att plocka fram några mer exotiska finska inslag, som 22-Pistepirkko eller MA Numminen. Några få utvalda galningar. Annars är det bara ett stort ointresse.

Till sist, det verkar som om en yngre generation sverigefinska artister och kulturskapare idag äntligen börjar göra sig mer hörda och vågar ta fasta på sitt finska ursprung. Och du är en av dem. ifall du nu alls räknar dig som sverigefinsk. Eller du kanske kallar dig svensk?

Nej, jag är faktiskt inte svensk. Jag är stockholmare. Jag känner mig inte heller sverigefinsk. Det antyder något slags identitet som jag har lite svårt att ta till mig. Men jag håller med… det finns en yngre generation som är stolt över det sverigefinska. Jag tänker på Mokoma-festivalerna i Stockholm och på en del andra orter eller på Darya och Månskensorkestern som plockar fram gamla finska guldkorn. Den här viljan. Stoltheten. Den blir jag så oerhört glad över. Det är som om skammen har släppt. Vi är ett coolt folkslag idag.

Intervjuare: Bengt Lindroth

Hela intervjun i Musikmagasinet i Sveriges Radio P2 31 augusti och P1 5 och 6 september.