Mari Ruuskanen 

Jag vet inte riktigt varför, men efter skoltiden fanns det ett slags lås kring min svenska. Jag vågade inte använda språket, eftersom jag hela tiden var uppmärksam på vilka fel och brister min svenska hade. Det började kännas som om jag hellre borde vara tyst än säga något som inte var korrekt. Jag tror att det här är ganska vanligt. Och jag tror också att svenskundervisningen har förändrats sedan jag gick i skolan. Idag vill man säkert uppmuntra eleverna att muntligt använda sin svenska.

Jag är en purfinne från Joensuu, och sedan jag som vuxen rest runt en tid hamnade jag i Norge, där jag kom att bo i c. sex år. Jag märkte snart att om jag inte använder det språk jag håller på att lära mig, får jag ingenting sagt! Alltså började jag prata, fastän mitt språk var fullt av fel, och till min överraskning var det ingen som fäste sig vid dem utan folk lyssnade och svarade. Det dröjde inte länge förrän jag talade flytande, fast fortfarande med en mängd grammatikaliska fel. Upplevelsen var ändå hisnande. Wow! Jag talade! När jag lärt mig lite norska, märkte jag att mina kunskaper i svenska räckte till för att utforska grannlandet. Jag studerade i Göteborg under ett år, och pendlade från Norge samt blev vän med många svenskar. Överallt märkte jag samma sak. Man får prata, och man behöver inte bry sig om felen. Kommunikationen fungerade.

När jag återvänt till Joensuu inledde jag vuxenstudierna i affärsekonomi, och min svensklärare representerade en helt annan filosofi än den jag mötte i grundskolan. Nu skulle man framför allt prata och berätta, och strunta i småfelen. Språkinlärningen hade blivit ett glädjeämne. Nu tar jag alla språkkurser jag kan, och läser det mesta som kommer i min väg på norska eller svenska.
Det är uppenbart att låset kring svenskan öppnades samtidigt som jag upptäckte att jag kan lite norska, och vågar tala språket. Nu när låset är öppet, är den svenskspråkiga världen det också. Hobbytidningar, internet, musik – min värld är större än förr. När jag har läst en nyhet i lokaltidningen kan jag titta efter på nätet vad Hufvudstadsbladet skriver om samma sak, och sedan jämföra infallsvinkeln med svenska eller norska tidningar. Jag kanske låter som om jag genomgått en väckelse, men det här är faktiskt en enorm upplevelse.

berättat för Henrik Huldén