Yasmine El Rafie 21.5.2009

Gemensam historia – gemensam framtid
Det är under den högstämda parollen som Märkesåret marknadsförs och politikerna och intelligentian vid allsköns evenemang tävlar om att överträffa varandra i bedyranden om vikten av de starka banden mellan Sverige och Finland.

På gatorna i Sverige och Finland firar brödrafolken den nära relationen till såväl grannarna på andra sidan riksgränsen som i huset bredvid. Eller?

Svaret: Nja. Det är dags att börja prata om den grupp som varken i Finland eller Sverige ingår i det kollektiva medvetandet - sverigefinländarna.

Det har exempelvis Sverigefinländarnas delegation försökt göra länge, genom att referera till myndighetsrapporter och studier om hur självmordsfrekvensen bland finska invandrare är nästan dubbelt så hög som svenskföddas, hur sverigefinländare som grupp mår sämre än flyktingar, är invandrargruppen med störst risk att drabbas av allvarlig psykisk sjukdom och som löper 3,6 gånger högre risk att läggas in för alkoholmissbruk.

SR Sisuradio rapporterar med jämna mellanrum om de tiotusentals pensionerade finska arbetskraftsinvandrare som utgör en tickande bomb som kommer att brisera när de på bred front börjar hävda sin laggrundade rätt till den samhällsservice de var med och byggde upp - på finska. Kanalen rapporterar om hur senare inlärda språk ofta försvagas på ålderns höst, liksom närminnet, medan kopplingarna till ungdomens kultur finns kvar och kan utnyttjas inom äldreomsorg med finsk kulturkompetens. Och om hur de pensionärer som glömmer svenskan inte längre kan prata med sina assimilerade barn eller svenskspråkig personal.

SR Sisuradio bevakar också framgångarna hos unga sverigefinnar och deras skapande av en ny stolt sverigefinsk identitet och självbild.

Integrationsministern talar om den repressiva assimilationspolitik som Sverige bedrivit för att hindra de nationella minoriteterna att tala sina språk.

Frågan är om någon bryr sig. Varför skulle man annars så ofta lägga till ordet ”utomnordiska” när man talar om invandrare och integration?

Frågan är om någon bryr sig
Denna krönika skrivs strax efter Norges nationaldag. Som vanligt uppmärksammas firande svensk-norrmän i tidningarna i samband med det för svenskarna berömda ”syttende mai”, toppat med en sammetsögd Alexander Rybak. Den 6 december passerade däremot obemärkt, med undantag för tidningen Metros lovvärda ”såhär firar tre kända finlandssvenskar idag”. Hade samtliga intervjuade varit sverigefinlandssvenskar kunde det ha passerat obemärkt. Dessvärre snubblade tidningen på målsnöret med valet av Yrsa Stenius, André Wickström och - Arja Saijonmaa.

Inte för att det är så lätt att vara sverigefinlandssvensk alla gånger heller. Eller vad säger alla som får ständiga komplimanger för att de är så duktiga på att prata svenska?

Min uppfattning är att svensken i gemen varken vet att det finns människor i Finland som har svenska som modersmål eller att sverigefinnar från årsskiftet har laglig rätt att kräva äldre- och barn-omsorg på finska i 23 svenska kommuner, däribland Stockholm.

Om finländarna historiskt varit arge lillebror som dragit fjollskämt om svenskarna och sett hockeylandskamper som livsviktiga, har svenskarna snarare varit disträe storebror som knappt tänker på att Finland existerar, än mindre bryr sig om detta.

Då spelar det ingen roll att 675.000 människor i Sverige har finsk bakgrund i första, andra eller tredje generation, eller att 470.000 har någon form av finskkunskaper, enligt studier beställda av SR Sisuradio. Radiokanalen är det enda rikstäckande mediet som bevakar nationella minoriteter men får sällan sina nyheter upplockade av andra medier. Språkförbistring? Kanalen lägger varje fredag upp en nyhetssammanfattning på finlandssvenska på sin hemsida...

Jag skriver det igen. 675.000.

Det är var fjortonde svensk. För er som läser svenska medier publicerar jag härmed lite aktuell statistik om andra minoritetsgrupper som det enligt min högst inofficiella empiri oftare rapporteras om:

Adoptivbarn: 52.000

Hushåll med ekonomiskt bistånd (”socialbidrag”): 212.000
Barn som föds efter assisterad befruktning: 2.800/år
Muslimer som betjänas av en moské någon gång under ett år: 106.000
Studenter: 384.000

Känns jämförelserna upprörande? Varför då? För att de har ett allmänintresse eftersom de berör mänskliga rättigheter? Det gör sedan tio år tillbaka även de sverigefinska frågorna. Sedan 1999 har Europarådet för de mänskliga rättigheterna kritiserat Sverige för att inte leva upp till undertecknade konventioner om nationella minoriteter, senast för några veckor sedan, med bland annat kritik när det gäller utbildningen av modersmålslärare – den som lades ner för snart 20 år sedan.

Jag tar inte här ställning till hur mycket man ska rapportera om och för adoptivbarn, muslimer eller socialbidragstagare. Däremot kan jag inte låta bli att fundera kring varför sverigefinnarna ses som så ointressanta. För vore det inte så skulle det ju skrivas mer om dem.

”Ja men de är som svenskarna. Assimilationspolitiken, du vet?”, föreslår då någon. ”Det är rasismen, att rollen som strykpojke ersatts av mer exotiska minoriteter”, tror en annan. ”Det koloniala arvet av att böja på huvudet inför svensken kanske förklarar att minoriteten är så tyst”, föreslår den tredje.

Dags att inse fakta
Jag går in på google. Markerar alternativet ”sidor från Sverige” och söker på ”finlandssvensk”. 36.300 träffar. Sedan söker jag på ”sverigefinsk”. 16.200 träffar. Visst kan man hävda att det kanske rapporteras massor om sverigefinnar, att det bara är ordet som skrevs in i lagboken för tio år sedan som inte slagit igenom. Men man kan också drista sig till att påpeka att de finlandssvenska ättlingarna till den forna överklassen ändå har en annan ställning i det finska samhället än de sverigefinska ättlingarna till den forna arbetarklassen har i Sverige.

Det spelar ingen roll hur många vackra ord som utbyts i forum som detta om brödrafolkens nära band, gemensamma historia och framtid och det spelar ingen roll hur populärt Märkesåret är i klubben för inbördes beundran. Inte när många svenskar knappt vet skillnaden mellan sverigefinländare och finlandssvenskar.

Det är dags att inse fakta. Intresset för Sveriges överlägset största invandrargrupp, etniska och nationella minoritet är rätt minimal. Varför?

Svaret är att jag inte vet. Men att kanske fler borde fundera på det.