Henrik Arnstad 2.4.2009

Fredag 20 september 1940 – mitt under brinnande världskrig – föreslår Finland svenska regeringen att de bägge länderna ska gå i union.
I praktiken en återgång till 1809.
I bägge länderna tas idén på allvar och förhandlingar inleds. Men planerna stoppas av stormakterna, som har egna planer angående finländarnas framtid. Sommaren därpå blir följderna uppenbara.
Finland allierar sig med Tyskland och anfaller Sovjetunionen.

Den dramatiska händelseutvecklingen kring unionen Sverige-Finland 1940 har varit märkligt frånvarande under uppmärksammandet av ”märkesåret” 2009, då två århundraden gått sedan Sverige och Finland skiljdes åt. Av någon anledning är detta förlopp idag helt bortglömt – på bägge sidor av Östersjön.
Men så är det kanske med historiska misslyckanden.

Det som ”kunde ha varit” ses som omöjligt i efterhand. Men poängen är att så var det inte för samtiden. När den finske ministern i Stockholm, Jarl Wasastjerna, denna septemberfredag 1940 besöker utrikesminister Christian Günther menar han allvar. Wasastjerna vet att politiken han ämnar föreslå svenskarna i förlängningen kan leda till att Finland – de facto – förlorar sin självständighet. Det är en underförstådd självklarhet att Finland i denna union med Sverige ska bli vad engelskspråkiga kallar junior partner. Underordnad.
Ett symptom på detta är att de realistiska i den svenska politiska eliten från början begriper att idén inte kommer att godkännas av Europas segrande paktbröder, Nazityskland och Sovjetunionen. Günthers hustru Ingrid skriver i sina minnen att ”Christian ansåg unionsplanen dödfödd och lite löjlig”. Utrikesministern säger i regeringen att det inte är troligt att ”Ryssland skulle avstå Finland åt Sverige”. Enligt överenskommelsen mellan Tyskland och Sovjetunionen tillhör Finland den sovjetiska intressesfären, vilket visat sig mycket konkret då finländarna anfölls i Vinterkriget 1939-1940. Det är å andra sidan detta som fått finländarna att vilja överge neutraliteten och istället söka allianser.
Vilket kommer att få ödesdigra konsekvenser för denna nordeuropeiska småstat.

I mitten av oktober 1940 konkretiseras planerna på unionen mellan Sverige och Finland. Günther tar upp de svenska utgångspunkterna med Wasastjerna:
• Utrikesledningen ska ligga i Stockholm.
• Finland får inte föra revanschkrig mot Sovjetunionen.
En dryg vecka senare återkommer Wasastjerna. Regeringen i Helsingfors godtar de svenska utgångspunkterna. Då börjar den svenske statsministern Per Albin Hansson att försiktigt sätta käppar i hjulet. Man borde vänta tills efter kriget, menar han. Och då faller ju hela idén, vilket Hansson mycket väl begriper men inte säger. Den svenska regeringen godkänner ändå fortsatta samtal med Finland. Problemet är förutsättningarna: Både Nazityskland och Sovjetunionen ska godkänna unionen. Tisdag 5 november varnar Sovjetunionens sändebud i Stockholm, madam Aleksandra Kollontaj, utrikesminister Günther för att fortsätta samtalen med Finland. Unionsplanerna uppfattas i Moskva som en tysk intrig mot Sovjetunionen. Därmed skulle idén vara död, om det inte vore för den svenska konservatismens brinnande entusiasm för frågan. Långt in i december fortsätter högerledaren Gösta Bagge att tjata på Christian Günther. Och Günther ställer upp för sin politiske bundsförvant Bagge, även om det sker motvilligt. Utrikesministern vädjar till Kollontaj att försöka i Moskva en gång till.
Kollontaj går med på detta.

Men även Nazityskland har andra tankar angående Finland. Hitler har börjat planera det stora anfallet mot paktbrodern Sovjetunionen och räknar med att Finland kommer att ställa upp som allierad i attacken. På juldagen 1940 säger Tyskland nej till ett svenskt-finskt samgående, med hänvisning till Sovjetunionens hållning. Ett par veckor senare orienterar Christian Günther utrikesnämnden om de sovjetiska och tyska beskeden.
Onsdag 15 januari 1941 kan den svenske socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss – som misstror högerns entusiasm för samgåendet – ”med glädjestrålande ansikte” konstatera att frågan är begravd.
En svensk utrikespolitisk epok som varat sedan 1809 är över.
I juni 1941 stormar finsk och tysk anfallande trupp österut, över finska gränsen mot Sovjetunionen. Men det är en annan historia.