Mia Torikka 12.3.2009

Under den senaste tiden har integration, flykting- och asylpolitiska frågor diskuterats mycket i Finland. Själv har jag tänkt mycket på det finska förhållningssättet till integration utifrån min egen bakgrund som andra generationens finskinvandrare i Sverige och som nyinflyttad svensk medborgare till Finland. Vid flera tillfällen jämförs Finlands situation med grannlandet Sveriges i debatterna om mångkulturalism och etnicitet.

För två år sedan flyttade jag till Finland från det mångkulturella Malmö. Jag flyttade hit för att jag ville utforska min egen finskhet och med en förhoppning att kunna bygga en känslomässig bro mellan mitt finska förflutna och nuvarande svensk -finska status.

Jag har kommit underfund med att mitt invandrarhabitus består av två typer av kollektivt medvetande, en svensk och finsk, som i sin tur skapat dubbla identiteter. Identiteter som jag dagligen förhandlar med i den finska kulturen och samhället. Jag skulle vilja känneteckna det som en identitetskamp mellan det finska och det svenska.

Kanske är det anledningen till hur besviken jag blev över att jag inte kände mig mer ’finsk’ eller mer hemma under min första tid i mitt nygamla hemland. Jag kände ett slags existentiell impotens den första tiden i Helsingfors och jag frågade mig själv: borde jag inte känna mig mer hemma än så här? Istället kände jag mig som en främling som vandrade på isiga gator och omgavs av tysta människor vars blickar undvek kontakt. Ibland kändes det som om jag var med i en scen ur en Kaurismäki-film. Filmmakaren som har bidragit till en exotisk mytologiserad bild av finländare och som formade min (intellektualiserade) bild av Finland under mina universitetsår i Lund.

Habitus är ett begrepp som jag förknippar med sociologen Pierre Bourdieus teorier om makt och sociala positionaliseringar. För mig innebär habitus ett socialt varande och ibland social smärta i form av till exempel skam. Under mina två år i Helsingfors, har jag upptäckt hur komplex min finskhet är och det har inneburit en resa tillbaka till en förfluten tid i 70- och 80-talets Sverige. Starka minnen av oro och rädsla för att inte var lika mycket värd som mina svenska kompisar för att jag var från ett annat land.

Begreppet skam kan användas när man talar om människor som inte känner sig som en självklar del i samhället och upplever att man bär på ett habitus eller en etnisk identitet som är stigmatiserat. Bourdieu skriver om den andres sociala smärta i en värld av maktlöshet och orättvisor. Att vara en främling, en invandrare, i ett främmande land med ett främmande språk innebär en oro att bli missförstådd och/eller en skam över att inte själva kunna förstå.

Under min uppväxt i Skåne fick jag inpräntat av mina föräldrar att jag ska vara stolt över mina finska rötter. Den finska kulturen fanns närvarande i mitt hem i form av mat, musik, sport (en utav mina mest spännande stunder i barndomen var när hela familjen satt bänkade framför tv:n och tittade på Juhani Mietos och Tomas Wassbergs hundradelssekundsstrid i Lake Placid-80), bastu och inte minst Finska klubben. Finska klubben var en social/kulturförening för finska invandrare och fungerade som en samlingspunkt. Vi spelade boboll, volleyboll, åkte på husvagnsutflykter i skogen och grillade finsk makkara. Årets höjdpunkt på finska klubben var pikkujoulu, finsk julmat serverades i massor och finska julsånger sjöngs och en och annan (över)förfriskad medlem dansade till Joulu on taas.

Konstruktionen av mitt ”invandrarhabitus” innebar en inordning i den svenska kulturen men samtidigt skulle jag bevara det finska arvet med stolthet. Finland kändes långt borta och jag hade skuldkänslor för att jag inte kände mig mer ’finsk’ och därav närmare mina föräldrar och släktingarna i Finland. Istället utvecklade jag en sorts distans till det finska och en irritation över att behöva försvara en nationell identitet som jag inte riktigt kände mig hemma i. Parallellt kände jag mig inte helt ’svensk’ i heller.

En stor del av min uppväxt lade jag mycket kraft på att dölja min svenska okunskap, att jag var konstant medveten om att jag saknade vissa delar av mina svenska vänners svenska sociala och kulturella kapital. När jag inte kände till kulturella hänvisningar låtsades jag hänga med och nickade igenkännande samtidigt som jag febrilt försökte komma på vad de pratade om. Ibland hände det att min okunnighet avslöjades och mina vänners föräldrar kunde med häpen röst säga ”Veeet du inte vad det betyder?” Pinsam tystnad uppstod och jag ville sjunka igenom golvet. Känslan av skam och att vara utpekad minns jag fortfarande, som ett slags nationell/kulturell afasi. Min ängslan för att framstå som dum eller mindre värd innebar att jag pluggade extra mycket jämfört med mina klasskompisar. Min mamma fick kämpa hårt för att jag skulle få läsa finska som hemspråk. Skolledningen var skeptisk till min förmåga att kunna anpassa mig till det svenska samhället och uttryckte farhågor över att jag inte kommer att lära mig svenska om jag läser finska en timme i veckan efter lektionstid . Ett av min stoltaste ögonblick var när jag fick det högsta betyget i det svenska språket. Siffran 5 på mitt första betyg betydde att min mammas ansträngningar inte var förgäves och att jag var lika mycket värd som mina svenska klasskompisar.

Det har fått mig att tänka på ett tal som Olof Palme höll för utlandssvenskar juldagen år 1965 i svensk radio. I sitt tal säger Palme att invandrare inte är ett entydigt begrepp, utan det införlivar 100 000-tals enskilda människoöden. Mina föräldrar var två av de där 100 000-tals människoödena som kom till Sverige på 60-talet. Olof Palme poängterade i sitt tal att alla invandrare/utlänningar har ett behov av vår förståelse. ”Vi” är, så tolkar jag det, de som har en självklar position/roll i det svenska samhället. Palme påpekade även i sitt tal att invandrare har rätt att kräva förståelse, intresse och uppskattning. Denna ståndpunkt förmedlade en solidaritetstanke gentemot finländare, greker, jugoslaver och andra befolkningsgrupper som ville skapa ett värdigt liv och följaktligen inte se dessa människor som ett problem.

Palme sade också att en människas hudfärg, ras, språk och födelseort ingenting har att göra med mänskliga kvaliteter att göra. I vår värld spelar dock dessa kategorier roll för vilka förutsättningar vi har i samhället och vilkens slags social position som tilldelas oss. Premisserna, förutsättningarna, för att kunna välja i samhället och i våra liv är inte detsamma för alla, men världen är till för alla människor.

Att bära på ett habitus är att bära på erfarenheter. Invandrarhabitus kan ibland präglas av erfarenheter av utanförskap och osäkerhet kring sin roll och plats i ett nytt land. Men att bli bemött som en likvärdig medborgare är ett sätt att slänga av sig skammens mantel. Eller som Nietzsche uttryckte följande: ”Vad är det mänskligaste? Att få någon att slippa skämmas. Vad är din egen frihet? Att inte mer behöva skämmas – för dig själv”.