André Wickström 5.3.2009

Du är numera etablerad som ståuppkomiker och artist inte bara i Finland, utan också i Sverige där du medverkar i tv-succéer som Parlamentet och Morgonsoffan. I Finland förbereder du just nu en tv-serie med svenska komiker. Du arbetar ihop med Henrik Schyffert och Robert Gustafsson m fl. Vad har allt detta gett dig för nya perspektiv och kunskaper?
Att Sverige ligger många steg före Finland när det gäller underhållning över huvud taget. Man ser på underhållning på ett annat vis. Som en konstform man är beredd att lägga ner pengar på. Det görs inte på samma vis i Finland. Tv i Sverige har folk som bara skriver manus.

Alla reklamkanaler inser att det finns pengar att hämta och reklam att sälja i just humorprogram. I Finland är utgångspunkten oftare att det inte får kosta så mycket. Underhållning är något som kan hållas billigt. Så också om det kan klagas i Sverige över att humorprogrammen får för lite, är där ändå mer av komikernas marknad än i Finland. Det är bland dem man finner de kommande programledarna i radio-tv osv

På vad beror den här skillnaden? Olika traditioner?
Det är sant. Inte minst är traditionerna ifråga om humor annorlunda i finska Finland. Och så handlar det om följderna av kriget. Finland blev ett fattigt land under ganska lång tid. Man kunde inte producera så märkvärdiga grejor, utan nöjena blev enkla. Man gjorde Stefan- och Kristerhumor. Riktig bondbuskis, svarta tänder, haltande figurer, med lyten och tokiga hattar på huvudet och konstiga dialekter. Det är den finska humorn ganska långt, den billiga versionen…

…och den svenska?
… kan behålla lite mer av det sirliga. Det lite mer raffinerade och förfinade. Sånt som är bortskalat i det finska, där det är raka rör istället. Man målar med den grova penseln.

Utjämnas inte de här olikheterna, i dessa internationella tider?
Njaa, nog märks de fortfarande. I Finland är det mestadels de som syns i rutan som skriver allt själva. Det finns ingen stab av manusförfattare, folk som bara skall leverera skämt utan att synas. Skillnaden kan också märkas t ex när Lilla Teatern i Helsingfors spelar en pjäs först på svenska och sedan på finska. Kanske en pjäs som bygger på upper class-humor i Oscar Wildes anda. När den efter nån säsong på svenska översätts till finska blir ofta de där fyndiga grejorna, torrhumorn borta. Folk uppfattar inte sånt som roligt. Det lakoniska, finstilta, orden mellan raderna, går inte hem. Kanske måste man uttrycka sig tydligare för att nå fram på finska.

Återigen, på vad beror skillnaderna?
Jag vet inte. Kanske har det att göra med att det traditionellt inte funnits en närvarande överklass på samma vis i det finska samhället som i det svenska. Med herrgårdar, kungahus, god smak och finkultur. Det är de som vill ha balett och i första hand velat se teater. Som anses ha smak. Inte bönderna. Så också om Finland nu börjar komma ikapp består skillnaden. Det finns än idag inga riktiga brats á la Stockholm och Stureplan i Helsingfors. Kanske är det än en gång kriget och efterkrigstiden som förklarar. Folk hade inte pengar i Finland. Svenskarna hade däremot tid att förfina sker och ting. Centrala nöjespappor som Karl Gerhard, Povel Ramel, Hasse & Tage kunde odla och verka.

Tröttnar du aldrig på att som komiker dra schabloner om de båda folken? Om att alla svenska män är homo eller om supande finnjävlar och sånt?
Jovisst. Man måste angripa med nya fördomar så att säga. I ett program som Parlamentet skrivs många skämt om supa och knivar. Det blir tjatigt. Däremot är det tacksammare att driva med svenskarna som alltid måste ha tusen möten för att bestämma sig, medan finnarna gör det enklare för sig. Alla i Sverige skall vara med vid besluten, också de som städar skall säga vad de tycker om våra skämt osv…. den här linjen kan man köra ganska långt, göra en massa olika lustigheter, folk känner igen sig.

Kan Märkesåret ge dig särskilda möjligheter att uppträda som artistisk länk mellan länderna?
De flesta i Sverige är fruktansvärt ointresserade av 1809 och sånt. Också många finnar är utan den blekblåaste aning. Tyvärr. Bortsett från en del inom business eller så saknar svenskarna i stort sett kunskaper om Finland. Kanske är det inte riktigt lika dåligt ställt i andra riktningen.
Om jag kan råda bot på detta? Jag vet inte. Jag kommer hur som helst aldrig ifrån att svenskarna uppfattar mig som en finne så fort jag öppnar munnen på en scen. Också om jag pratar om chicken wings eller vad som helst. Historien om mig är finnen och komikern från Finland, vare sig jag vill eller inte.
Intervjuare: Bengt Lindroth