Esa Österberg 26.2.2009

Svenskarna och finländarna bryggde öl redan långt innan riket Sverige-Finland uppstod. På 1600-talet blev brännvinet allt populärare i Norden, så populärt att det slog ut ölet nästan helt.

Sedan slutet av 1400-talet reglerades tillverkningen och användningen av brännvin i Sverige-Finland både till följd av de sociala problem som det medförde, framför allt dryckenskap, och därför att spannmålen skulle sparas för att livnära befolkningen. Senare blev beskattningen av brännvinstillverkningen också ett sätt för staten att dryga ut kassan.

Regleringen av brännvinstillverkningen förekom i många olika former i Sverige-Finland. Ibland kunde man framställa brännvin fritt, ibland förbjöds tillverkningen helt, emellanåt fick brännvin för försäljning framställas bara i städerna, ibland hade ölbryggerierna ensamrätt till brännvinstillverkning, och år 1774 gavs staten temporär ensamrätt till brännvinstillverkning. Under 1700-talets sista decennier återgick man till brännvinsbränning till husbehov. Därtill gynnades också industriell brännvinstillverkning. Följden av den nästan obegränsade sprittillverkningen var att tillgången på sprit var outtömlig och dryckenskapen spred sig.

På riksdagen i Norrköping år 1800 godkändes en ny lag om brännvinstillverkning i riket Sverige-Finland. Grundtanken var att rätten till sprittillverkning kopplades till jordbesittning. Med andra ord hade alla jordägare, men däremot inte de obesuttna, rätt att tillverka, transportera och sälja sprit. Mängden sprit som en gård fick tillverka var bunden till gårdens storlek. I städerna hade borgarna rätt att bränna sprit, och mängden stod i relation till antalet 15 år fyllda personer. Regeln lydde att man fick bränna dubbelt så mycket sprit per 15-årig manlig invånare som per 15-årig kvinna. Rätten att tillverka sprit begränsades till åtta månader, och regeringen hade rätt att förkorta perioden under missväxtår.

Man har ännu inte kunnat skapa sig en exakt bild av hur mycket brännvin som dracks i Sverige och Finland under början av 1800-talet. Spritkonsumtionen i Finland antas ha varierat mellan 12 och 16 liter per invånare. Enligt vissa bedömningar påstås svenskarna ha druckit upp till 20 liter sprit per invånare och år. Ett omtvistat tema är alltjämt frågan om hur mycket spritförtäringen ökade under första hälften av 1800-talet, om den faktiskt alls ökade, dels därför att de som kämpade mot brännvinsbränning till husbehov ville påvisa att spritmissbruket var mycket utbrett och därför presenterade siffror som bekräftade deras åsikt.

Brännvinsbränningen till husbehov förbjöds i Sverige år 1855. Samma förbud trädde i kraft i Finland år 1866. Man vet med säkerhet att alkoholkonsumtionen minskade efter förbudet både i Sverige och i storfurstendömet Finland.
Hur hänger allt detta ihop med rikets splittring 1809? En del kanske säger att det inte har något med splittringen att göra, och egentligen är det just så, dvs. efter åren 1808-1809 tillverkades och konsumerades brännvin både i Sverige och i storfurstendömet Finland på samma sätt som det tillverkades och konsumerades i början av 1800-talet när Finland alltjämt hörde till Sverige. Eftersom Sveriges lagstiftning fortsatte att gälla i storfurstendömet Finland, förändrades inte bestämmelserna om brännvinstillverkning och försäljning på det gamla finländska området. I själva verket förändrades alkoholbestämmelserna mest i Viborgs län som då förenades med Finland. Bestämmelserna från den ryska tiden om brännvinstillverkning och försäljning upphävdes slutgiltigt i området så sent som år 1859. Alkoholfrågan förblev en ”inhemsk” fråga i det autonoma Finland som ett arv från riket Sverige-Finland, också därför att brännvinsimporten från det ryska kejsardömet till Finland förbjöds år 1811.