Laura Kolbe 19.2.2009

Inför Märkesåret betonas både skillnader och likheter mellan Sverige och Finland. Du har som historiker studerat de moderna stadskulturernas framväxt i Norden. Inte minst hur det traditionella skogs-Finland förvandlades efter kriget. Om du jämför med Sverige?

…så slås jag av att Finland visserligen urbaniserats enligt samma kulturella principer som Sverige. Men det skedde, med europeiska mått, otroligt snabbt under åren efter kriget. Och skillnaderna gör sig gällande alltjämt. Den största är den jag brukar kalla ”medelklassattityden”, alltså medelklassens levnadssätt, som är mycket starkare i Sverige än hos oss.

 Det ser man i stadsplaneringen, i boendet, i de vackra husen och trädgården omkring. Hela mode- och IKEA-kulturen och barnböckernas sagovärld.

Allt detta återspeglar medelklassens värderingar, som enligt min mening är mer fastrotad i svensk mentalitet än i finländsk. I Finland har människor i högre grad varit tvungna att flytta hela tiden. Flyttningsrörelsen från land till stad pågår fortfarande. I Sverige har folk alltså kunnat leva stadsliv längre än i Finland. Stabilare och förmögnare liv. Vi är ännu ett slags nybyggarfolk som söker ”rätt sätt” att leva, försöker finna vårt medelklassliv.

Vilka andra iakttagelser gör du som historiker i de här sammanhangen?

Att det historiska minnet skiljer oss åt. I Finland har de nationella kriserna spelat stor roll i byggandet av vårt individuella eller kollektiva, nationella identitetsskapande. Ryska tiden, inbördeskriget 1918, vinter- och fortsättningskriget, Kekkonen-perioden osv. Hela tiden spänningar och dramatik i inrikes- och utrikespolitik. Det är få i Finland som kan berätta om en mer harmonisk eller lugn utveckling för sin familjs eller släkts del, medan sånt är vanligare i Sverige under de senaste 200 åren. Det har skapat olikheter i politisk kultur och hur vi bygger våra livshistorier. På gott och ont.

Nyligen vistades du en tid vid universitet i Uppsala. Hur noterade du då de här skillnaderna?

Jag tror att yrkeshistorikerna rent allmänt är mer efterfrågade i Finland. Just för att analysera eller sätta de här olika dramatiska förändringarna i sammanhang, senast när Finland blev medlem i EU. Då gällde det att under några år undervisa det finska folket i europeiska frågor, inte minst om den urbana stadskulturen som en del i hela europapaketet. Sverige kanske inte är i behov av att på samma sätt plantera om landet mentalt. De akademiska historikerna verkar heller inte närvarande i den offentliga debatten på samma sätt som hos oss. Här finns de fantastiska institutionerna i Uppsala och Lund, men kollegerna där är ändå lite utanför huvudstadens politiska liv och samhällsdebatt.

Så det spelar roll, att Helsingfors universitets huvudbyggnad ligger mitt emot statsrådsborgen vid Senatstorget?

Här finns en klar skillnad mot Sverige. Stockholm saknade länge universitet. När Helsingfors blev huvudstad (1812) under Alexander I fanns det planer om ett universitet. Sedan 1828 har den akademiska eliten varit närvarande i huvudstaden. Professorer och studenter skapade det intellektuella klimatet vid nationens födelse. Män som Snellman, Runeberg och Topelius blev betydelsefulla. Den tyska nationalismens filosofiska grunder blev viktiga för oss. Man konstruerade idén om folket, språket, det etnologiska, och landsbygden förhärligades. Den här landsbygdslinjen fortsatte mer konsekvent i Finland, också efter kriget 1945. Den var mer politiskt förankrad än i Sverige, där industrialism och modernism slog igenom mycket tidigare och formade berättelsen om Sverige.

Så då är vi där igen… Sverige som mer urbant eller modernt än Finland.

Skillnaderna är inte så stora i dag. Båda länder har en intressant urbanism. Likheter och olikheter gör det hela mycket spännande!