Anders Björnsson 22.1.2009

Mina svärföräldrar gifte sig i Helsingfors sommaren 1949. De tog in på Klaus Kurki och som bröllopsvittnen i kyrkbänkarna under vigselakten i Olaus Petri-kyrkan satt ett svenskt ålderdomshem i huvudstaden.

Brudparet hade inga naturliga förbindelser till Finland, ingen släkt där. Men det fanns ett idrottsintresse som lockade dem över – Hölö söder om Södertälje som brudgummen kom från hade idrottsutbyte med vänorten Tykö i Finland – och det fanns också en beundran för ett folk som hade överlevt tre krig på kort tid: vinterkriget, fortsättningskriget och kriget i Lappland.

Det som lockar kan förena och beundran kan bli en hävstång. Också min egen far, numera i nittiårsåldern, tävlade på trettitalet idrott i Finland – i Pargas, Åbo, Helsingfors – och när hans far, en hängiven körsångare, i slutet av ett kalas fick för sig att stämma upp en sång, så blev det nästan jämt ”Björneborgarnas marsch”. Den gillade han allra bäst. Den hade något att säga om historien. Och ”Älgskyttarne” kunde han utantill. Ändå var min farfar inte vad man brukar kalla en bildad karl.

För mig kom det första riktiga mötet med Finland 1981. Jag hade just lämnat lärarbanan för att börja med journalistik. Då blev jag inbjuden att hålla en föreläsning på en kursgård i Siikaranta, utanför Helsingfors. Där träffade jag personer som gjorde ett starkt intryck på mig: Marianne Backlén, då en nyss debuterad författare, Birger Thölix, Vasabladets energiske chefredaktör, Veikko Veilahti, en socialdemokratisk doldis, med akademisk meritering och tjänstgöring.

Veilahti var folkbildare av den gamla skolan. Han hade känt Alf Ahlberg, filosofen och Brunnsviksrektorn, och skrivit om honom. En tid därefter sökte Veilahti upp mig i Stockholm. Det visade sig att han satt ordförande i styrelsen för Lenin-museet i Helsingfors och nu var han på jakt efter dokument som kunde säga någonting om en viss Vladimir Smirnov. Smirnov, lektor i Helsingfors, hade gift sig med August Strindbergs dotter Karin, för övrigt i Blå Tornet, Strindbergs sista bostad, och varit aktiv rysk bolsjevik, före och efter maktövertagandet 1917, sedermera sovjetisk konsul i Stockholm.

Jag kände till storyn och råkade nämna att Strindberg ju första gången var gift med en finska, Siri von Essen, född i Borgå, och att deras dotter, tillsammans med de andra två barnen Hans och Greta, tillbringade en del av sin uppväxt i Helsingfors. Det visste Veilahti förstås. Sedan förde jag honom till Harry Järv på Kungliga biblioteket i Stockholm. Harry Järv har en osviklig förmåga att kunna leta rätt på allt och att alltid göra sig förstådd. Givetvis talade herrarna finska med varandra. Jag begrep ingenting, men så mycket insåg jag att sådana här händelser hjälper till att hålla det kollektiva humöret uppe.

Efter Siikaranta kom jag för övrigt själv att ägna mig åt folkbildning i liten skala, i olika medier. Och till Finland har jag sedan återkommit ett oräkneligt antal gånger, med bandspelare i hand men också som föreläsare – ja, det var faktiskt där som jag lärde mig att tala till en publik som inte vet vem jag är och som har ett berättigat anspråk på att få veta vad det är jag har på hjärtat. På sätt och vis kan man säga att jag har gått i skola i Finland. En sommar tog jag en intensivkurs i finska på Hanaholmen. Där jag bor nu, i Kista, en norrförort till Stockholm, hör jag varje dag finska talas, på torg och i butiker. På dörren närmast min står det: Snellman.

I slutet av mars 2009 – märkesåret – ska jag tala under en vecka på olika platser i Helsingforsregionen: i Vichtis, i Ekenäs, i Hyvinge, i Kyrkslätt. Föreningen Norden står som inbjudare. Jag tänker ge mitt anförande titeln ”Förlusten av Finland som blev en vinst för Sverige”. Låter det nationalistiskt? Vad jag menar är det rakt motsatta: att Sverige – liksom Finland – efter 1809 äntligen kunde gå in för en fredlig samhällsutveckling och avveckla tunga krigsbördor. Men framförallt menar jag att vi svenskar genom det som hände fick en granne som det har gått att lita på. I alla väder.

Det är en stor sak i en krympande värld. I gott sällskap erfar man trygghet, uppskattning, och när man häpnar är det tillåtet att storskratta. Det jag har vittnat om hör därför inte enbart till privatsfären, anser jag, utan har en allmän innebörd. Där inga hinder reses går det lätt att växa. Som människa och som medborgare.