Sixten Korkman 4.12.2008

Som 16-åring kom jag på 60-talet att lifta från Umeå till Göteborg (för att som jungman ta hyra på ett norskt fartyg). Det var mitt första besök i Sverige, ett land som då föreföll mig obegripligt förmöget jämfört med mitt fattiga hemland. Så är det som bekant inte längre, skillnader i levnadsstandard mellan våra länder är numera trivial. Detta är förmodligen ingen slump: levnadsstandarden i Finland har p.g.a. krig och andra omständigheter periodvis varit lägre än i Sverige, men har alltid tenderat att konvergera mot en gemensam nivå.

Det finns siffror som tyder på att levnadsstandarden i Finland för gemene man var grovt sett den samma som i Sverige redan på 1700-talet. Världspolititiken har ibland fört oss in på olika vägar, ofta till nackdel för Finland, men sedan möts vi igen på lika villkor.

Tendensen till konvergens är förståelig mot bakgrund av de många likheter som binder Finland och Sverige samman och har djupa historiska rötter. Det handlar om gemensamma värderingar rotade i protestantism och ett självägande bondesamhälle, och om institutioner baserade på långa traditioner av lokal och (i viss mån) nationell demokrati. I modern tid har vi i alla de nordiska länderna skapat likartade institutioner på arbetsmarknaden och en stor välfärdsstat. Vi satsar mer än andra länder på familjepolitik och investeringar i humankapitalet. Det finns en ”nordisk modell”, som bättre än andra socioekonomiska modeller kombinerar ekonomisk effektivitet och social rättvisa (se ETLA’s rapport ”The Nordic Model: Embracing Globalization and Sharing Risks”).

I ett internationellt perspektiv är våra likheter slående, men på nära håll betraktade är vi väldigt olika. Det är inte bara de geopolitiska omständigheterna som sklijer oss åt. Det finns också stora skiljaktligheter i politik och kultur. Som ung forskare vistades jag en tid vid Instititutet för internationell ekonomi i Stockholm (då känt som ”Assars institut”). Jag lärde mig uppskatta den svenska akademiska kompetensen och speciellt dess förmåga att bidra till samhällspolitiska reformer. Jag har plöjt igenom åtskilliga av ”Statens Offentliga Utredningar” (inbegripet bilagorna), dessa tegelstenar av förtätad kunskap med vilka man kunde slå ihjäl en oxe. Utredningarna har ofta utgjort underlag för reformer överenskomna inom blocköverskridade parlamentariska kommitteer, liksom för en livlig och bred samhällsdebatt. Många av dessa reformer har representerat ”best practice” på sina områden (t.ex. pensionsreformen).

I Finland är det annorlunda. Hos oss har den politiska processen fokuserat på att söka konsensus mellan regering och arbetsmarknadsparter. Analysen av alternativa lösningar är inte det centrala, i stället koncentrerar man sig på att finna balans mellan för- och nackdelar och en för alla acceptabel kompromiss (kohandel). Samhälleliga reformer har ofta kopierats från Sverige, dock vanligen med en viss tidseftersläpning och med snålare tilltagna resurser (”volkswagenversion”). Detta är måhända inte gloriöst men nog rätt praktiskt, då man sluppit besväret med grundlig beredning och i belysning av svenska erfarenheter kunnat undvika en del misstag. Organisationerna intar i Finland en framträdande ställning; makten över t.ex. arbetspensionerna ligger de facto hos organisationerna, inte i riksdagen. Debattlusten i vårt land är måttlig och strävan till konsensus en nationell dygd, nästan en skyldighet. Men allt är förvisso inte fel: sedan gammalt finns det i Finland en väl fungerande dialog mellan olika parter, inklusive näringsliv och regering, som inte verkar ha någon motsvarighet i Sverige. Och premieringen av beslutsförmåga relativt utredning och diskussion har självfallet sina fördelar, t.ex. i frågor som EMU eller kärnkraften.

Det finns ett och annat i Sverige som en finne kan förarga sig över, och då handlar det inte bara om förluster i ishockey (även om de väger tungt). Den svenska duktigheten kan ibland vara påfrestande. Margot Wallström, en komissionär med sinne för ironi, berättade en gång om rådsmötet i Bryssel, där den svenska ministern med stigande förvåning lyssnade till den långa diskussionen om hur en kvistig fråga möjligen borde hanteras. Till slut kunde ministern inte längre hålla sig utan gav uttryck för sin uppriktiga förvåning genom att fråga: ”But why don’t you do it like we do it in Sweden?” Just vad vi alltid trott: svenskar är självgoda navelskådare, vilket är oss finnar främmande. Det förargliga med oss är i stället den anspråkslöshet och osäkerhet, som den geopolitiska situationen och historisk utveckling har inplanterat i våra gener. Stundom tar den sig uttryck i en oginhet mot andra och vulgär självhävdelse i kombination med räddshågen känslighet för vad utlänningar till äventyrs kan tänka om oss.

Internationellt är vi dock lika som bär. En italiensk kollega kom i ett möte i Bryssel med följande omdöme: ”I get so annoyed by these Nordics, who all are talkative like the Finns and flexible like the Swedes!” Det är ingen slump att han buntade ihop oss; i ett Bryssel-perspektiv är både finnar och svenskar fåordiga och något tjurskalliga. Alltnog, vi är lika, olika och förargliga, vilket utgör en utmärkt jordmån för fruktbar samverkan.