Lauri Karvonen 27.11.2008

Finland närmar sig märkesåret 1809 utan nämnvärd entusiasm. Skälen är lättförståeliga men sägs sällan klart ut. Å ena sidan vill man ogärna framstå som euforisk över det faktum att man avskildes från Sverige och anslöts till Ryssland. Det vore att alltför tydligt vända udden mot Sverige, och en sådan uppenbart ovänlig handling vill man trots allt inte göra sig skyldig till. Och nog vore det en smula magstarkt att signalera att man föredrar Ryssland framför Sverige.

Å andra sidan har i Finland länge och envist tonat ned betydelsen av den gemensamma historien med Sverige. I skolans obligatoriska historieundervisning lyser den svenska tiden – över sex sekler – i stort sett med sin frånvaro. I takt med denna okunskap blir Finlands ställning som ett nordiskt land alltmer obegriplig. Ett nordiskt land är Finland nämligen helt entydigt. Dess samhällsstruktur, dess rätts- och bildningstraditioner, dess kyrkliga förhållanden och dess idé- och värderingsmässiga grundvalar bär en omisskännligt nordisk prägel. Utan kännedom om den historiska bakgrunden blir dessa förhållanden dock en gåta för omvärlden – och i ökande utsträckning för finländarna själva.
I många avseenden blev vår gemensamma historia med Sverige ett offer för 1800-talets realpolitik och interna finländska maktkamp. Då den finländska eliten 1809 dragit slutsatsen att en återförening med Sverige inte längre var realistisk blev målet att skapa en nationalkänsla kring det nya landet Finland och värna dess särställning gentemot Ryssland. Kejsaren måste övertygas om att hans finska undersåtar för all framtid accepterat skilsmässan från Sverige. Att markera ett behörigt avstånd till Sverige blev en viktig ingrediens i den realpolitik som ämbetsmannaklassen i den nya huvudstaden Helsingfors ägnade sig åt.
Strävan att markera en nationell egenart länkades särskilt under senare hälften av 1800-talet allt tydligare samman med ansträngningarna att förbättra villkoren för landets finskspråkiga majoritet. Detta skapade ett behov att markera den finska kulturens egenart gentemot den svenska kultur som dittills varit förhärskande. I Finland, liksom överallt i Europa, växte intresset för folkliga kulturyttringar enormt under 1800-talet. Allt som verkade genuint finskt, dvs. såg ut att avvika från de rådande svenska mönstren, blev särskilt omhuldat. Jakten på denna finska kultur förde inte sällan forskarna en bit öster om det historiska Finlands gränser, jfr. t.ex. uppteckningsområdet för det mäktiga Kalevalaeposet. Det ”karelianska” inslaget i finskt kulturliv har tagit sig många spännande och imponerande uttryck. Dessa är emellertid inte i statistisk mening särskilt representativa för finsk folkkultur.
Kampen för finsk kultur var också en politisk kamp på elitnivån. Fennomanerna (finskhetsivrarna) ville ersätta den svenska ämbetsmanna- och kultureliten med en ny finsktalande elit. I denna strid var det inte sällan opportunt att utmåla den svenska tiden som en period av främmande förtryck.
Paradoxalt nog var det inte Sverige som stat som denna finska politik riktade sig emot. Avståndstagandet från Sverige gällde inte relationen till samtidens Sverige utan de politiska implikationerna av den historiska samhörigheten med Sverige. Inte heller förkastade man det som faktiskt var ett svenskt arv i Finland: kyrka och tro, bildningstraditioner, lag och rätt, bondefrihet. I kampen för den finska särarten ingick från första början en märklig dubbelhet.
På 1900-talet fortsatte utvecklingen sedan av bara farten. Autonomitiden sågs som ett nödvändigt förstadium till självständigheten. Motståndet mot det ökade ryska trycket mot slutet av autonomitiden framstod som inledningen till självständighetskampen.
Samtidigt har det hela tiden funnits ett behov att följa med utvecklingen i Sverige och i görligaste mån ta vara på impulser därifrån. I och med att våra samhällen bygger på samma historiska grund har Sverige under hela den gångna 200-årsperioden varit det land vars samhällsliv varit mest relevant för Finland. Gång på gång har svenska modeller erbjudit inspiration för reformarbetet i Finland. Utan det svenska arv Finland som samhälle bär på hade detta givetvis inte varit möjligt.
Att inte fullt ut erkänna betydelsen av detta gemensamma arv är det främsta beviset på att det finländska lillebrorskomplexet alltjämt är ett faktum. Att bli kvitt detta komplex skulle inte enbart ändra på historieundervisningen i våra grundskolor. Det skulle också hjälpa oss finländare att bättre förstå varför vårt samhälle ser ut som det gör.